Koffeinpundaren och gryningen.

När jag sitter här, i brist på sömn och sällskap (men med brödsmulor) så försöker jag se klart. Möjligen för att det omöjliga ofta är lockande? Och med tilltro, anstränga mig för att lägga mitt övergödda ego åt sida för att bädda in Er i min optimism. Eftersom Ni förtjänar så mycket mer. Ett försök för det man tror på måste vara värt allt? (Kapabel eller ej). Jag kan ha fel, och jag kan ibland erkänna detsamma.

Och när vi trots allt låter klychorna flyga fritt, vill jag repetera: Ensam är inte stark.
Även om det tar tid för någon så uppblåst som jag att se. Och nu när jag börjar, då skrämmer jag (ensam) förmodligen Er, antingen Ni vill medge det eller inte. Men jag kan medge att jag skrämmer mig själv. Fast i en positiv anda.

Med en enorm saknad efter värmen jag snabbt vant mig vid säger jag nu
- God morgon.

//Lina

Glädje åt oss.

Nyvaken fick jag återigen dansa i regnet, iklädd sommarklänning och utan underkläder. När man är med sin bästa vän spelar det igen roll att det är asfalt under vattenpölarna. Jag hoppade som besatt eftersom det är endå KÄRLEK i det. Det var en befriande känsla, när den vackraste mannen jag känner iakttog oss (vuxna?) kvinnor leka som dagisbarn, utan att döma.
Detta följdes av att jag fick se ett boende som gjorde mig överväldigad. Hon beskrev det som "det är perfekt, på ett operfekt sätt." och det stämde. Den beskrivningen passade lika bra in på rummet, som på henne själv.
A match made in heaven.
Den sista upplevelsen, värd att nämna (hittills) idag, gav även den ifrån sig en lätt berusande känsla av värme. 

Att tillsammans med de två människorna som, just nu, ger mig stora ögon av ömhet avnjuta kaffe i den oprovocerande miljön av Sveriges stoltaste varuhus. Och på avstånd se en modern version av de auktioner jag och min vän växt upp med.
Virvla in detta i många kyssar och värme så har Ni min dag.
Som en klok fb-användare skrev.
"Don't wait for the perfect moment, take a moment and make it perfect."
 
//Lina