När jag sitter här, i brist på sömn och sällskap (men med brödsmulor) så försöker jag se klart. Möjligen för att det omöjliga ofta är lockande? Och med tilltro, anstränga mig för att lägga mitt övergödda ego åt sida för att bädda in Er i min optimism. Eftersom Ni förtjänar så mycket mer. Ett försök för det man tror på måste vara värt allt? (Kapabel eller ej). Jag kan ha fel, och jag kan ibland erkänna detsamma.
Och när vi trots allt låter klychorna flyga fritt, vill jag repetera: Ensam är inte stark.
Även om det tar tid för någon så uppblåst som jag att se. Och nu när jag börjar, då skrämmer jag (ensam) förmodligen Er, antingen Ni vill medge det eller inte. Men jag kan medge att jag skrämmer mig själv. Fast i en positiv anda.
Med en enorm saknad efter värmen jag snabbt vant mig vid säger jag nu
- God morgon.
//Lina
<3
SvaraRadera