Fortfarande höst, men fredag.

Ibland, så som nu, ser jag allt med andra ögon. Jag tänker på vad som varit och hur jag varit och jämnför med hur det, och jag, är idag. För att sedan kunna blicka framåt.
Jag är mer ödmjuk idag, och kanske en aning starkare.
O fast det är av misstagen Vi lär, betyder det inte att man ibland skulle vilja gå tillbaka i tiden bara för att säga -"Slappna av, ta det lugnt nu.".
För min ständiga iver för utveckling kan ibland, speciellt förr, te sig så illa att de rent av skadar människor.

Min lust att fortsätta framåt har inte avtagit, men jag har nu lärt mig ett och annat.
Det viktigaste för mig grundar sig i: "Om jag inte kan säga något snällt, säg ingenting alls."
Detta betyder absolut inte att jag inte kan vara rent av dum ganska ofta fortfarande, men jag försöker bära med mig att det finns alltid bra och dåliga sätt att uttrycka sig på.

Sprid glädje.

//Lina

Var-dagen.

Har ikväll fått ta del av både seriös och ironisk kritik, och har därmed också blivit förundrad av hur mycket Vi påverkar varandra. Om vi alla hade kunnat avväga varje ord vi uttrycker, med en sådan precision som om de varit guld värda, är jag övertygad om att vår värld skulle ha sett helt annorlunda ut.
Jag är också övertygad om att vi KAN ta lärdom från varje dag och omsätta denna i praktiken, vilket jag verkligen hoppas att jag kommer kunna göra från och med denna sekund?
För varför säger Vi alltid att "från och med imorgon" skall jag börja bete mig si eller så? Imorgon ska jag börja röra på mig mer. Imorgon ska jag böra äta nyttigt. Imorgon ska jag bli en bättre människa. Jag hoppas att Vi alla skulle kunna säga att från och med denna sekund skall jag göra bättre ifrån mig (eftersom det vi skjuter på framtiden finns aldrig riktigt inom räckhåll och kan därav aldrig vara menat riktigt från hjärtat).

Jag önskar även att lära sådan självbehärskning då vi kan älska det som faktiskt är älskvärt, och inte "bara" det som är spännande och utmanande? Jag är inte långt från att uppnå detta, hur prioriterar Ni?

Våga väga ord.

//Lina

HÖST

Ikväll har jag fått smaka ett eko från förr, doftat på blommor från nu och känt värmen från ljusen vi tänder i höstmörkret. Det kändes bra. Men just precis nu, känner jag bara värmen som följer av rofyllda snarkningar i det för övrigt så tysta natten. Lugnet. Jag känner alltför sällan på natten i den här skepnaden - jag vill göra det oftare.

Låt oss alla omslutas av hösten.

//Lina

Vi

Ibland kan det som borde vara uppenbart befriande istället bli som att hälla sprit i ett sår som ännu inte läkt. Som ni kanske vet så gör det ont, fast på det sätt då vi vet att det är bra. (Det kommer något gott ur allt ont.)

O har Ni tänk att mjuka kontraster kan kännas som hårda när insikten om att "det är så här det borde vara" kommer som ett slag i magen? Men för första gången på länge så behöver jag inte längre fråga mig själv om vem jag är, för just nu är jag, -jag. Sakteliga vänjer jag mig vid mig, och det är mycket på grund av ER. Du och du och du...... För det Ni levererar dagligen till mig är min drog, mitt liv. Jag säger som många sagt förr - Ingen människa är en ö. Känn på orden och dess innebörd, de kommer i alla fall få mig att somna trygg ikväll.

Ni är VACKRA.

//Lina

Nyladdad!

Tänk hur skönt det ibland kan vara att överkonsumera till den gräns då allt är på väg tillbaka, att ibland testa sina egna gränser och vakna som idag, med en på nytt hög självkänsla blandat med ett hjärta som är oerhört angeläget om att bulta. Som för att säga: Jag mår bra nu.
För just nu mår jag bra, och jag önskar att föra detta välbefinnande vidare. Till Alla.

Ibland behövs det bara att verkligen andas.

//Lina

Koffeinpundaren och gryningen.

När jag sitter här, i brist på sömn och sällskap (men med brödsmulor) så försöker jag se klart. Möjligen för att det omöjliga ofta är lockande? Och med tilltro, anstränga mig för att lägga mitt övergödda ego åt sida för att bädda in Er i min optimism. Eftersom Ni förtjänar så mycket mer. Ett försök för det man tror på måste vara värt allt? (Kapabel eller ej). Jag kan ha fel, och jag kan ibland erkänna detsamma.

Och när vi trots allt låter klychorna flyga fritt, vill jag repetera: Ensam är inte stark.
Även om det tar tid för någon så uppblåst som jag att se. Och nu när jag börjar, då skrämmer jag (ensam) förmodligen Er, antingen Ni vill medge det eller inte. Men jag kan medge att jag skrämmer mig själv. Fast i en positiv anda.

Med en enorm saknad efter värmen jag snabbt vant mig vid säger jag nu
- God morgon.

//Lina

Glädje åt oss.

Nyvaken fick jag återigen dansa i regnet, iklädd sommarklänning och utan underkläder. När man är med sin bästa vän spelar det igen roll att det är asfalt under vattenpölarna. Jag hoppade som besatt eftersom det är endå KÄRLEK i det. Det var en befriande känsla, när den vackraste mannen jag känner iakttog oss (vuxna?) kvinnor leka som dagisbarn, utan att döma.
Detta följdes av att jag fick se ett boende som gjorde mig överväldigad. Hon beskrev det som "det är perfekt, på ett operfekt sätt." och det stämde. Den beskrivningen passade lika bra in på rummet, som på henne själv.
A match made in heaven.
Den sista upplevelsen, värd att nämna (hittills) idag, gav även den ifrån sig en lätt berusande känsla av värme. 

Att tillsammans med de två människorna som, just nu, ger mig stora ögon av ömhet avnjuta kaffe i den oprovocerande miljön av Sveriges stoltaste varuhus. Och på avstånd se en modern version av de auktioner jag och min vän växt upp med.
Virvla in detta i många kyssar och värme så har Ni min dag.
Som en klok fb-användare skrev.
"Don't wait for the perfect moment, take a moment and make it perfect."
 
//Lina